I snart fem år har det här helvetet hållit på nu.
Min häst, Pomeroy, är sjuk. Värre än någonsin, känns det som. Han går på smärtstillande, men kan knappt gå i alla fall. Att se honom bara några meter bort, tvekandes i en evighet innan varje steg...gör ont. Så förbannat ont.. Men samtidigt inte tillräckligt ont. För jag skulle kunna ta så oerhört mycket mer smärta om det bara skulle få honom att ha mindre ont. Han är den enda som känner mig fullständigt, som vet allt om mig. Med honom behöver jag bara vara, för hur jag än är, så ger han mig inga nervärderande blickar, han bara accepterar.
Och jag klarar inte av att se honom lida mer.
Men samtidigt är jag så självisk att jag inte vill inse vad som är nödvändigt, för jag vet inte vad jag ska ta mig till om han inte finns längre. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Han är ju den enda jag är tillåten att älska, så varför är han tvungen att tas ifrån mig?
Taget för bara någon månad sen, hur kan det gå så fort?
Det är inte lätt :( Har han haft fång eller vad är problemet? Ibland måste man ju fatta jobbiga beslut för deras bästa, det är oftast så man visar hur mycket man faktiskt älskar dem. Det är en mycket fin häst och jag förstår att du älskar honom. *Krama*
SvaraRaderaDet känns dumt att säga att jag förstår, men det gör jag. Hästar är människans bästa vän. Jag är glad för att jag slapp se min älskling lida. =/
SvaraRaderaF: Ja, det har han, och han fick ett till anfall för bara några veckor sen, mitt i vintern liksom.. Tack, kram (:
SvaraRaderaEmma: Jag förstår att du förstår, så jag förstår dig lite också.. ;) Det är jobbigt :(