Keeping me awake,
it's been like this now for days...
My heart is out at sea,
my head all over the place...
I'm loosing sense of time,
and everything tastes the same...
[Always Attract - You Me At Six]
Jag högg mig i benet i måndags. Jo, med en yxa. Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Det skulle inte heller handla om att jag såg ett program, nyss nämnda dag, om röra. Oreda. Att om vi skapar högar runt oss, i ett rum där vi arbetar, struktureras högarna på samma sätt som våra hjärnor. Det är därför bara vi själva kan hitta i våra högar, för alla andra är det bara rörigt. Naturen i sig är ostrukturerad, men fungerar ändå. Skulle ha fungerat. Om inte människor hade bestämt sig för att organisera naturen. Men nej, det skulle inte handla om det här heller.
Det jag skulle skriva om var den tredje saken som hände i måndags. Eller, egentligen hände det förra måndagen... Måndagen den tolfte januari avlivade vi Pomeroy. Och precis som jag sa.. innan.. så vet jag inte hur jag ska klara mig utan honom.. Jag har ingenstans att ta vägen, och det är bara tomt, alltihop.
Därför ser jag inte heller någon mening med att skriva något här, för det skulle bara bli alldeles för personligt, och personligt är, också som sagt, farligt. Nu har jag redan tagit en "bloggpaus" i en vecka, så det här kommer väl lite sent, men nu vet ni i alla fall att.. jag lever...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.