Firade det nya året med att se film med syrran. 500 Days of Summer heter den. Den var fin, tänkvärd liksom. Jag kom på att det är svårt att säga vad man älskar, det är lättare att berätta vad man hatar, visst är det?
Jag hatar våra svenska politiker och politiker i allmänhet. Världens ledare som pratar mycket men gör lite, och misslyckades katastrofalt i Köpenhamn. Jag hatar att vara ensam. Egoistiska människor, trångsynta, intoleranta människor. Björn Ranelid, Anna Anka. Jag hatar när det är för kallt och när det är för varmt.
Men att älska något? Frihet? Kärlek? Poesi? Musik? Allt är relativt. Jag älskar inte musik, det finns hur mycket kass musik som helst. Man kan älska ett band, en låt, men det beror ju samtidigt också på vad man är på för humör för dagen, eller period i livet. Att man älskar något betyder väl att man inte vill förändra det något. Att det är alldeles perfekt precis som det är. Men finns det något som är det? Allt måste ju förändras, utan förändring stagnerar det, och den som har hängt med på historialektionerna borde ju ha lärt sig från tex Sovjet att det inte blir så lyckat då..
Tillbaka till ämnet. Finns det alltså något som går att älska? För även om man lyckas hitta något som inte förändras, så ändras ju ens känslor för det ändå till slut. Och vad är det då för mening med att älska något? När man ändå bara blir besviken och sårad när det förändras? Man borde kanske bli buddhist.. Bli fri från lidandet och allt det där. Fast då verkar ju hela livet meningslöst i stället tycker jag.. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tro..
Jag kom på att det här kan ses som värsta depp-inlägget, men det är det inte ska ni veta. Om du trodde det, så läs igenom det en gång till, tänk efter. Och ge mig gärna ett svar.
Och se filmen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.