Att hamna under ytan

Jag är ute och simmar på det där havet där depressionen ligger och lurar på botten. Med jämna mellanrum kommer det en våg som försöker trycka ner mig. Jag kan känna hur den byggs upp bakom mig, men jag vågar inte vända mig om för att möta den, utan försöker istället fly, trots att jag vet att den strax kommer trycka ner mig under ytan igen.

Stundtals hittar jag något att greppa tag i, som håller mig uppe när mörkret på botten försöker dra ner mig. Något litet att klamra mig fast vid, ett litet ljus på natthimlen.

Men egentligen vet jag. Jag vet att jag inte kommer orka i längden. Till slut kommer en våg få mig att tappa greppet om ljuset och sjunka. Sjunka ner i mörkret. Ett mörker lika mörkt som blod, i ett hav lika salt som tårar.

Just nu är det där lilla ljuset hoppet om att någon ska hitta mig här ute på havet, att någon ska vilja dra upp mig när jag hamnar under ytan.

Att någon ska få mig att våga skratta.

För av skratt får man kallsupar, har jag lärt mig.

Alltid.